Graviditetskilon.

Eller det kan jag inte kalla dom längre. Jag var ju stor redan innan, men efter graviditeten har allt bara gått utför. Jag har inte gått ner ett endaste gram efter förlossningen, (gick upp ca 25 kg) utan helt tvärtemot har jag gått upp ännu mer! Har alltid haft problem med övervikt, redan som litet barn var jag större än andra och har sedan växlat mellan att väga ca 70 till 120 kg.. :O Det är mycket! Jag är ju inte direkt lång så mitt BMI skriker det högsta det kan. Tills jag fick den här vidriga mamma-magen har min kropp ändå varit okej, jag är kurvig och det sitter där det ska. Satt, snarare. Nu ser jag ut som Barbamamma och Jabba the hut. Vill vakna upp med en ny kropp, när man är så här stor och otränad känns det ovärt att ens försöka. Min kropp är en katastrof på två knubbiga ben. Min plan är att träna två pass om dagen, kondition på morgonen o styrka på kvällen samtidigt som jag äter lchf.

I slutändan handlar det oftast om bajs.

Om små barn blir sjuka är det lätt att få panik, dom är ju det finaste vi har och det ligger i vår natur att förbereda oss på det värsta möjliga. Kiwi har varit märklig i magen och lite i allmänhet. Det gick lång tid och jag tänkte att "det är förmodligen tänderna" (Är det inte magen så är det tänderna i 80% av fallen) tills hans rapar började lukta som en vuxens mans avföring.. Ringde 1177 och blev lite lugnad och lite förlöjligad, lät det vara och några dygn senare vaknade unge herrn på natten, gallskrikandes med över 40 graders feber. Fuck. Mot akuten! Lagen om alltings jävlighet gäller ju inte mig, och just den dagen var det en mag och tarmspecialist där (hennes fösta gång på akuten, lucky us!) och hon löste problemet på en gång! Han hade en förstoppning i tarmen, alltså kom det bajs, men inte så mkt som det borde ha gjort. Nu mår kiwi bra igen, han behövde bara bajsa lite.