Enkla saker som blir så svåra.

"Men vadå hinner inte duscha, det är ju klart du hinner!"
Eh, nej?
Bebisar har ett inbyggt "hoppas-vi-stör-system", när vi tex precis satt oss vid matbordet och ska äta hörs ett vrål från bebisbollens lilla säng: "UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!!" och just då går det aldrig att somna om, hur bra man än vaggar och tröstar. Aldrig.

Samma sak om man nu mot förmodan skulle våga sig på att tex duscha eller sätta sig o skita; Skinkorna nuddar sitsen, bebisen vrålar, man schamponerar sitt hår, bebisen vrålar.

Nu när det är kallt ute är det fler saker som blir jättesvåra, gå ut med hunden är ett exempel för det är inte bara att slänga på hunden koppel och dra, nej då måste bebis vara varmt klädd, gärna nymatad och bytt på så att man eventuellt man få lite ensamtid efter promenaden då Herr Bebis vanligtvis brukar vilja sova en stund i vagnen. (Efter att man på bästa mamma-ninja-sätt tagit av mössa, filt och knäppt upp overallen utan att den lille arge vaknar)

Nu när jag med bebisen i bärsele skulle skriva detta var han helt däckad när jag började, alltså HELT, men så fort hans lilla var god stör-system fattade att jag gjorde något lite roligt vaknade han och skulle ha tutte NU!! Sen skulle han rapa, prutta massor och sen vaggas innan jag kunde fortsätta.
Nu sitter jag och vaggar som en mentalsjukhus-patient för att kunna skriva färdigt detta utan att Mammus Interuptus som den heter på latin ska vakna.